I had managed to spend a very long time in Joakim Forsgren's exhibition Dark Matter, Golden Door at Konstnärshuset before I admitted to myself how wretched I felt. It surprised me because it was by virtue of its pleasurableness that the exhibition had kept me there far beyond the time necessitated by the artworks. Or are they artworks? Forsgren's displays, artefacts and photographs have no titles, and together they shape an environment rather than an exhibition. It was also surprising because I couldn't see anything gloomy in the exhibition itself. It was in other words not the case that Forsgren had taken something tragic and made it enjoyable in a traditional artistic way. Rather, this had to be about two different things, perhaps those mentioned in the title, disjointed: on the one hand the darkness, and on the other the golden.

Jag hade hunnit vara väldigt länge inne på Joakim Forsgrens utställning Dark Matter, Golden Door på Konstnärshuset innan jag tillstod för mig själv hur sorgsen jag var. Det gjorde mig förvånad eftersom det var i kraft av sin behaglighet som utställningen hade hållit mig kvar långt utöver den tid som verken krävde. Om det nu är verk? Forsgrens montrar, artefakter och fotografier har inga titlar, och bildar snarare en miljö än en utställning. Det var också förvånande på grund av att jag inte kunde se något sorgligt i själva utställningen. Det var alltså uteslutet att Forsgren på traditionellt konstnärligt vis skulle ha tagit något tragiskt och gjort det njutbart. Här måste det röra sig om två olika saker, kanske de som titeln nämner, separerade: å ena sidan det mörka, å andra det gyllene.

Verity Sharp listens to the secret music made by vending machines, including a singing machine in a Swedish hospital which inspired the latest album by Joakim Forsgren and Andreas Hiroui Larsson. Andreas describes how the machine was empty, atmospherically lit up and emanated an electrical hum. They were ‘captivated by the fact that it sold us nothing and at the same time performed for us’.

För ett par månader sen, när livet kändes lite tyngre än vanligt, slog det mig, att om bara en enda av mina släktingar i rakt uppåtstigande led inte hade orkat leva, hade jag aldrig funnits. Jag fylldes av en hisnande känsla som lämnade mig djupt rörd.

A significant event occurred in the early spring of 2019. Forsgren assisted Hiroui Larsson with photographically documenting artworks of his that had been commissioned by and installed at a hospital in Stockholm. However, as they walked through the corridors of the hospital towards where the works were situated, a shift in their attention was called for.

Jan Håfström flyttar just nu ut ur sin ateljé i Liljeholmen. Byggnaden ska rivas. Under våren 2012 spenderade jag en dag där för att göra en intervjufilm. Jag ställde upp kameran och väntade i tystnad tills han började tala. Emellanåt gav jag honom något av hans verk för att leda honom vidare i berättelsen. Det blev lite som en utredning där alla premisser är oklara. Något söks efter, det står klart. Men vad? Förklaringarna gör den soldränkta ateljén alltmer dunkel. Till sist klarnar det ändå något kring den frekvent förekommande skuggfiguren Mr Walkers sanna identitet.

Here’s the excellent debut single from Sweden producer Joakim Forsgren. The kosmische techno sound of “Endorphins” is very resonant and awakening. Autorhythm builds up mesmerizing, bubbling synths, in combination with an homage to Martin Rev’s early leaps. You inevitably stick in this guiding groove with the influences of Himalayan transcendence and Sacred mountains. Moreover, Roerich's paintings and Charanjit Singh's works come to mind. The approach of “Endorphins” is relevant and absorbing.

Contrary to Boman's view, to me, Tonband was throughout all of its incarnations perhaps never primarily a band that played music. Instead, it seemed to be more of a suspect commune that just happened to do something that could be interpreted as music. It could just as easily have been understood as a kind of a secular congregation, one driven neither by religious motives nor by any agenda at all.

Social närhet på betryggande avstånd, kallar vi det, säger Joakim Forsgren, som fått uppdraget som programledare.

Har detta intresse för konstens och estetikens diskriminerande funktioner skapat en förväntan på dagens konst att vara moraliskt vattentät? Det menar konstnären Joakim Forsgren, som ser denna utveckling som fördummande och begränsande för bildkonsten, och undrar varför konflikträdslan har blivit den svenska konstens nya stjärna.

Presentationen är raffinerad och de punktbelysta verken förhöjer den ödesmättade stämning som råder härinne.

Det här bådar inte gott, tänker man och vill bara därifrån, ut ur situationen. Aldrig har jag känt en katastrof hota som i åsynen av dessa salladsblad.

Den som tänker på konst som målade tavlor eller föremål med estetiska kvaliteter, har inte så mycket att hämta här.

Joakim Forsgrens installation The Ressurection of Carolus Rex på Göteborgs Konsthall, som får Karl XII att framstå som en kastrerad naturmystiker, är välgjord och mångbottnad i sin lek med punkig arte povera och hemlig sektestetik.

whilst lying sick in the city of Bender, in present day Moldovia, the king became obsessed with depictions of the landscape gardens of Constantinople sent back by emissaries. Mistaking the cypress trees for Norway spruce (Picea abies), the king had the idea for a similar plantation in Stockholm, a proposal that was immediately discarded by the royal architect. During the same era, the natural spruce forests in rural Sweden were continuously cut down to supply heat in iron mills. Today, most of the spruce forests, the symbol of Swedish nature, have been planted by man.

Hela den här vandringen är bland det mest bisarra jag har sett. [...] När man går där känner man sig extremt omsluten och mitt i det hela. Frånvaron av namn och utställningstext får allting att solidera sig med vartannat som en enda massiv deg.

Utställningen kan snarare betraktas som en gestaltning av rummet, en scenografi som framhäver dess kvaliteter och skapar en mörk, mystisk stämning. Det är raka motsatsen till den etablerade konstvärldens namnfixering, och på det sättet väldigt befriande.

Vi ser utställningen som ett verk i sig, men som också består av enskilda verk av 50 konstnärer. Helheten och de enskilda verken är lika viktiga men vi ville osäkra upplevelsen genom att inte peka ut vem som har gjort vad och vad som är konst.

Andra svepningen av konstnären Joakim Forsgren är en lågmäld betraktelse med känsla av överhängande hot.

Bästa sättet att göra något bra och intressant är att göra det utan att söka stöd. Men ekonomiskt är det ju knepigt.

Här fabulerar Leif Elggren, Joakim Forsgren och Jan Håfström kring gravens arkeologi, alltifrån Rwanda till Karl XII och drottning Kristina: objekt, video, teckningar, dans, ljud. Det är långt bort från en rådande perfektionistisk galleriestetik.

Kanske är Joakim Forsgrens konstverk det som bättre förmedlar individens sårbarhet och utsatthet i ett sammanhang av anpassning och motstånd. Balladen till Sverige är en autentisk skolvideodokumentation av en grupp högstadieelever som under tidigt 90-tal framför Ultima Thules nationalistiska 'Balladen till Sverige'. Framträdandet ingick i en musiklektion och låten hade framröstats av gruppen. Konstnären själv, en av tonåringarna i videon, tog upp problematiken med musikläraren men fick infinna sig och sjunga: valet hade trots allt varit resultatet av ett demokratiskt beslut.

Mitt mer utopiska förslag ser ut att bli något för ett parallellt universum att ta hand om. Men i april 2013 kommer en vårflod med en annan vilja. Snön smälter hastigt samtidigt som det regnar rejält och det får till följd att området runt pendeltågsstationen läggs under vatten. Och under några dagar ser det verkligen ut så här.

De samtida verken interagerar med de brokiga, befintliga samlingarna i en dialog som gör besökaren osäker på vad som är vad. De kortfattade verklistorna vid dörrarna hjälper knappast. Men det är just den osäkerheten som gör utställningen så sällsam, så mystisk, så briljant. De konstnärliga hierarkierna mellan känd och okänd, död och levande, bra och dålig upplöses, i stället befinner man sig i ett flöde bortom tid och rum.

I ett optiskt experiment upphävde Forsgren den svenska flaggan genom att belysa den med en version av flaggan i komplementfärger. Fram trädde då en nästan grön version med grågrönt kors, en öppen symbol reda att fylla med nya värderingar. Framför sig såg han en nationalist som efter att ha stirrat sig blind på den blågula flaggan flyttar blicken till den vita vägen där en spökbild med komplementärfärgerna brandgult och violett uppstår. Det blir lika mycket en antiflagga som en komplettering.

In an optical experiment, Forsgren cancelled out a swedish flag by projecting onto it a version of the flag in complementary colours. The result was a near-green banner with a greyish-green cross, an open symbol, ready to be invested with new values. In his mind's eye he saw a nationalist who, after staring too long at the blue and yellow flag, would move his gaze to the white wall instead, only to see a glowing after-image in the complementary colours yellow and violet. It is both an anti-flag, and a supplement.

Jag håller på att undersöka kvaliteten i att gå över ån efter vatten. Jag är intresserad av det irrationella som politisk motvikt.