Har detta intresse för konstens och estetikens diskriminerande funktioner skapat en förväntan på dagens konst att vara moraliskt vattentät? Det menar konstnären Joakim Forsgren, som ser denna utveckling som fördummande och begränsande för bildkonsten, och undrar varför konflikträdslan har blivit den svenska konstens nya stjärna.

Presentationen är raffinerad och de punktbelysta verken förhöjer den ödesmättade stämning som råder härinne.

Det här bådar inte gott, tänker man och vill bara därifrån, ut ur situationen. Aldrig har jag känt en katastrof hota som i åsynen av dessa salladsblad.

Den som tänker på konst som målade tavlor eller föremål med estetiska kvaliteter, har inte så mycket att hämta här.

Joakim Forsgrens installation The Ressurection of Carolus Rex på Göteborgs Konsthall, som får Karl XII att framstå som en kastrerad naturmystiker, är välgjord och mångbottnad i sin lek med punkig arte povera och hemlig sektestetik.

Hela den här vandringen är bland det mest bisarra jag har sett. [...] När man går där känner man sig extremt omsluten och mitt i det hela. Frånvaron av namn och utställningstext får allting att solidera sig med vartannat som en enda massiv deg.

Utställningen kan snarare betraktas som en gestaltning av rummet, en scenografi som framhäver dess kvaliteter och skapar en mörk, mystisk stämning. Det är raka motsatsen till den etablerade konstvärldens namnfixering, och på det sättet väldigt befriande.

Vi ser utställningen som ett verk i sig, men som också består av enskilda verk av 50 konstnärer. Helheten och de enskilda verken är lika viktiga men vi ville osäkra upplevelsen genom att inte peka ut vem som har gjort vad och vad som är konst.

Andra svepningen av konstnären Joakim Forsgren är en lågmäld betraktelse med känsla av överhängande hot.

Bästa sättet att göra något bra och intressant är att göra det utan att söka stöd. Men ekonomiskt är det ju knepigt.

Här fabulerar Leif Elggren, Joakim Forsgren och Jan Håfström kring gravens arkeologi, alltifrån Rwanda till Karl XII och drottning Kristina: objekt, video, teckningar, dans, ljud. Det är långt bort från en rådande perfektionistisk galleriestetik.

Kanske är Joakim Forsgrens konstverk det som bättre förmedlar individens sårbarhet och utsatthet i ett sammanhang av anpassning och motstånd. Balladen till Sverige är en autentisk skolvideodokumentation av en grupp högstadieelever som under tidigt 90-tal framför Ultima Thules nationalistiska 'Balladen till Sverige'. Framträdandet ingick i en musiklektion och låten hade framröstats av gruppen. Konstnären själv, en av tonåringarna i videon, tog upp problematiken med musikläraren men fick infinna sig och sjunga: valet hade trots allt varit resultatet av ett demokratiskt beslut.

Mitt mer utopiska förslag ser ut att bli något för ett parallellt universum att ta hand om. Men i april 2013 kommer en vårflod med en annan vilja. Snön smälter hastigt samtidigt som det regnar rejält och det får till följd att området runt pendeltågsstationen läggs under vatten. Och under några dagar ser det verkligen ut så här.

De samtida verken interagerar med de brokiga, befintliga samlingarna i en dialog som gör besökaren osäker på vad som är vad. De kortfattade verklistorna vid dörrarna hjälper knappast. Men det är just den osäkerheten som gör utställningen så sällsam, så mystisk, så briljant. De konstnärliga hierarkierna mellan känd och okänd, död och levande, bra och dålig upplöses, i stället befinner man sig i ett flöde bortom tid och rum.

I ett optiskt experiment upphävde Forsgren den svenska flaggan genom att belysa den med en version av flaggan i komplementfärger. Fram trädde då en nästan grön version med grågrönt kors, en öppen symbol reda att fylla med nya värderingar. Framför sig såg han en nationalist som efter att ha stirrat sig blind på den blågula flaggan flyttar blicken till den vita vägen där en spökbild med komplementärfärgerna brandgult och violett uppstår. Det blir lika mycket en antiflagga som en komplettering. / In an optical experiment, Forsgren cancelled out a swedish flag by projecting onto it a version of the flag in complementary colours. The result was a near-green banner with a greyish-green cross, an open symbol, ready to be invested with new values. In his mind's eye he saw a nationalist who, after staring too long at the blue and yellow flag, would move his gaze to the white wall instead, only to see a glowing after-image in the complementary colours yellow and violet. It is both an anti-flag, and a supplement.

Jag håller på att undersöka kvaliteten i att gå över ån efter vatten. Jag är intresserad av det irrationella som politisk motvikt.