Joakim Forsgren
Joakim Forsgren

2015

När drömmar blir verklighet (When Dreams Become Reality)

Essay for Hjärnstorm #122 about how my architectural proposal was realised, with nature's assistance.

Det händer att jag får frågan vad jag tycker om Slussen. Jag brukar hävda att dagens Slussen är ungefär som ett maskhål – det tänkta astronomiska fenomen som på något oförklarligt sätt länkar samman två punkter i rymden. Trafikplatsen är nästan lika oförklarlig och oöverblickbar – man åker in i den utan att ha en aning om var man kommer ut. I en sönderrationaliserad stad som Stockholm är det smått fantastiskt med en sådan knutpunkt och i mitt tycke är det kanske det främsta argumentet för ett bevarande. 

Jag har tidigare sysslat med ett par mer eller mindre utopiska arkitektoniska förslag. 2007 presenterade jag mitt Förslag till förändring av Sergels torg i tidskriften Arkitekten. Förslaget är enkelt och omfattande – det går ut på att man byter plats på de svarta och de vita fälten och det illustrerades med två bilder: före och efter. 

Under samma period jobbade jag med ett förslag till förändring av bostadsområdet Hårsta, i norduppländska Skutskär. Jag växte upp i närheten och redan då hade det en dålig stämpel, det vanligaste adjektivet som användes för att beskriva området var kort och gott fult. 

För en utomstående sticker förmodligen inte Hårsta ut på något anmärkningsvärt sätt. Egentligen är det en ganska typisk representant för det tidiga 70-talets arkitektur, som till stora delar är resultatet av ekonomiska överväganden. Tre våningar var exempelvis det maximala man fick bygga utan hiss. Storleken på rummen var förutbestämt på kvadratmetern. Kranbilarnas räckvidd och framkomlighet påverkade huskropparnas placering och innebar också att fruktträden från de forna villaträdgårdarna fälldes. På det hela taget rationaliserades trädgårdsgestalningen bort. Enligt Peter Kautsky, som då arbetade vid K-konsult, som ritade Hårsta, var inte ens de inblandade arkitekterna särskilt nöjda. Det enda glädjeämnet var att de tilläts använda tegel. Ett trettiotal år efter att området stod klart skissar arkitekt Nils Simonsson på olika sätt att lyfta området. Han arbetar hos arkitektkontoret Arkitektgruppen, där en av grundarna heter Peter Kautsky. Det är intressant hur historien rör sig i cirklar. 

Från att ha haft en undanskymd placering har Hårsta genom den nya pendeltågsstationen blivit Skutskärs ansikte mot omvärlden. Älvkarleby kommun börjar förstå att Hårsta inte är den bästa representanten. Som vanligt när man söker inspiration gör man det i närliggande Gävle. Det kommunala bostadsbolaget Älvkarlebyhus tittar på Arkitektgruppens omfattande ombyggnation av miljonprogrammet Öster. Där har områdets status höjts remarkabelt, bland annat genom att man kapslat in huskropparna i nya fasader, sadeltak och takvåningar. Den gamla arkitekturen finns bara kvar som ett inre minne. 

Men att klä in byggnader i nya skal löser inte nödvändigtvis områdets problem. Går det att förändra synen på ett område utan att förändra arkitekturen? Hur överensstämmer bilden av Hårsta med den naturnära bild som kommunen vill saluföra av sig själv? Sådana frågor leds jag av i sökandet efter ett alternativt förslag tillräckligt komplext och motsägelsefullt för att presenteras. 

Den 18 mars 2009 bjuder jag in till ett samtal om Hårsta på Skutskärs bibliotek. Det sker i anslutning till min utställning När inte lösningen är lösningen på Gävle Konstcentrum. Samma dag publicerar Arbetarbladet en bild på mitt förslag under rubriken Ska det verkligen se ut så här? Samtalet leds av Lena From, arkitekturjournalist och projektsamordnare på Stockholm Konst. Deltar gör också Martin Åhrén, byggnadsantik- varie på Gävleborgs länsmuseum, Sofie Åberg, kommunarkitekt och Eva Henebäck, VD för Älvkarlebyhus. Samtalet handlar om olika sätt att förhålla sig till miljonprogrammen: rivning, upp- rustning, ombyggnation, satsningar på närmiljön. Det mest lyckosamma tycks vara det sistnämnda, exemplifierat genom den klart lysande omvälv- ningen av området Polstjärnan i Hällefors, där satsningar på skulpturparker har bidragit till en ökad trivsel trots initialt motstånd. 

Samtalet kretsar också kring frågan om vari det fula ligger – är det i arkitekturen i sig eller i våra projektioner på densamma. Mitt förslag, som går ut på att en vattenspegel anläggs framför en av huskropparna, förändrar upplevelsen av huset utan att röra själva byggnaden. De flesta uppskattar idén. Förutom den dåvarande kultursekreteraren som tycker att det blir dubbelt så fult. 

Året därpå presenterar Älvkarlebyhus nya planer i Arbetarbladet ritade av Johan Skoogs arkitektkontor, inspirerade av densammes förändring av området Björksätra i Sandviken. Satsningen på totalt 100 miljoner innehåller nya sadeltak, putsade fasader, större balkonger och uteplatser, utvecklad utemiljö och ökad tillgänglighet genom ett tillägg av hissar i vissa av huskropparna. Några månader senare utfärdas dock Lag (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag. Där slås fast att också kommunala bolag ”ska bedriva verksamheten enligt affärsmässiga principer”. Enligt VD Eva Henebäck innebär lagen att satsningar på ett område måste täckas genom ökade hyresintäkter. Plötsligt blir det ekonomiskt ohållbart att realisera planerna. Den ekonomiska bärigheten är helt enkelt för låg i en kommun som Älvkarleby. 

Istället sker en mer pragmatisk upprustning. De mest förfallna kringbyggnationerna rensas bort, delar av trädetaljerna i fasaden får ny färgsättning och tvättstugorna renoveras. 

Mitt mer utopiska förslag ser ut att bli något för ett parallellt universum att ta hand om. Men i april 2013 kommer en vårflod med en annan vilja. Snön smälter hastigt samtidigt som det regnar rejält och det får till följd att området runt pendeltågsstationen läggs under vatten. Och under några dagar ser det verkligen ut så här.