De senaste tio åren har Joakim Forsgren ägnat några stunder här och där åt att dokumentera vardagens metafysiska störningar. Arbetet har skett med en Hasselbladskamera i mellanformat. Negativen har ett kvadratiskt format, likt det som först Polaroid och sedan Instagram har gjort till synonymt med det ögonblickliga. I Forsgrens metod får ögonblicken en mer utsträckt tidsrymd. Motiven dyker upp vid promenader i stadsmiljöer och på begravningsplatser, stativ används alltid, bildkompositionen, skärpan och exponeringen måste stämma direkt. En bild per motiv förbrukas av de tolv som ryms per rulle.
I utställningen på Växjö konsthall visas för första gången ett urval av dessa fotografier. Konstnären återskapar också några händelser av mer rumslig natur. Händelser från samma miljöer som i fotografierna, där det bekanta genom enkla förskjutningar framstår som främmande. Genom ett antal mindre ingrepp luckras också gränsen upp mellan konsthall och verklighet.
Vid mörkrets inbrott aktiveras ett roterande varningsljus som slår sitt brandgula sken över det Norra utställningsrummet och det intilliggande torget. En kanalfläkt skickar luft genom ett rör och genererar en ton som är lika mycket bronsålderslur, bombplan och kylskåp. Reflexförsedda vägmarkeringsstavar i planteringskrukor står uppställda på golvet. Och duvskyddens taggar räddar oss från ett oklart hot.
Visst är det förmätet att använda sublimitet vid beskrivandet av något som har uppstått som ett resultat av infrastrukturens nycker eller vägarbetarens händer. Men ibland gör sig evigheten påmind där man minst av allt letar.
