Joakim Forsgren
Joakim Forsgren

2022.10.26

Svart kvadrat

Utskrift på Tidöavtalets baksida

Joakim Forsgren, 26 oktober 2022, Solna

Utställningstext till utställning hemma hos Dimen Abdulla, Stockholm 29-30 oktober 2022

“The white man will try to satisfy us with symbolic victories rather than economic equity and real justice” — Malcolm X

“Abjection is above all ambiguity” – Julia Kristeva 

De auktoritära tendenserna är tydliga i samhället och vår omvärld. I Sverige är ett parti med alltmer öppet uttalad nazistisk ideologi vid makten: partiledaren drömmer om ett svunnet land styrt av krigiska hövdingar. En amerikansk president har försökt genomföra en statskupp, men hyser fortsatt stöd hos halva befolkningen. Han drömmer om att Amerika ska bli stort igen. En rysk president drömmer i sin tur om det forna Sovjet: han har invaderat ett grannland och massarresterar de medborgare som kallar kriget för krig. 

I Iran dör människor för att de värnar kvinnors frihet. Människor riskerar sina liv när de går ut på gatorna för att ta strid mot förtrycket som redan berövat dem livet.

Gemensamt för alla dessa ledare är att de ser åsiktsskillnader som fiendeskap. George W. Bush formulerade det i efterdyningarna av 11 september: ”Either you are with us, or you are with the terrorists”. Med det synsättet, som är en av fascismens grundbultar, blir alla avvikande åsikter förräderi. Den starke tar sig rätten att förtycka den svage. Statsmakten tystar meningsmotståndare genom våld, inskränkningar i yttrandefriheten och ekonomisk utpressning. Men makten kan också utövas av ett kollektiv som genom hot och drev tystar de personer som representerar ett annat synsätt.

För makten är nyspråk ett genomgående maktmedel, verkligheten sätts på undantag. Trumps begrepp ”Fake news” har tydligt inspirerat Putins nya lagar som förbjuder människor att beskriva händelser med de riktiga orden. I den ryska historieskrivningen styrs Ukraina av nazister. Och i det samtida Sverige värnar public service om rasisters rätt att inte bli kallade för rasister.

I konstvärlden använder vi istället etablerade begrepp allt för lättvindigt i den interna debatten. Tänkta meningsmotståndare stämplas med etiketter som är svåra att tvätta bort. Istället för att ta itu med reella problem är vi fullt upptagna med inbillade hot och påhittade principfrågor utan bäring i verkligheten. Ibland känns hela kultursverige som ett överaktivt immunsystem som reagerar allergiskt vid mötet med okända ämnen.

När krig inte längre får kallas krig och rasister inte får kallas för rasister ägnar sig de liberala åt att administrera extremhögerns rätts- och migrationspolitik. Politikerna kan ingenting om konst och mycket lite om omvärlden. Sverige är internationellt berömt som humanismens hemvist, exemplifierat genom Greta Tunberg, Raoul Wallenberg och Nobelpriset, men våra politiker lägger ned miljödepartementet och utser evolutionsförnekare till talman. Hela verkligheten befinner sig på ett sluttande plan mot fejk news.

Lägenheterna kan bli våra tillhåll, för motståndskamp som så många gånger förr.

Hos motståndsrörelsen i nazityskland blev lägenheten sambandscentral, liksom för de svarta pantrarna i det segregerade USA. I Sovjetunionen fungerade ett stort antal lägenheter som fristad för konstutställningar, ibland kallade Aptart. Salongshängningarna kunde påminna om Malevich presentation vid utställningen 0,10, The Last Futurist Exhibition of Paintings i Petersburg 1916.

Det finns olika vägar till motstånd. En väg kan gå via bristande vandel.

När jag för några år sedan besökte Moskva fungerade en lägenhet i hjärtat av ett 12-våningshus varje söndag som konsertlokal för lägenhetsinnehavarens öronbedövande performance. Med slipmaskin, slägga och gasbrännare skapade han klanger och dofter som letade sig långt ut i kvarteret. Frihetskänslan var påtaglig, mitt i det totalitära samhället. Det var till och med okej att röka i trapphuset, så länge det inte askades i grannens askkopp. Omtanke är viktigt.

Regeringsunderlagets största parti gick till val på att bokstavligen riva broar till utsatta bostadsområden. Vad kan vi göra för att överbrygga de klyftor som riskerar att slita samhället i stycken.

Så länge konstvärlden är upptagen med interna fraktionsstrider kring frågor som vem som är antirasist på rätt sätt, går den verkliga fienden säker. Så länge som vi isolerar oss tappar även vi kontakten med omvärlden. Klyftorna är redan alltför tydliga – en ministers månadslön är högre än konstnärens årliga statliga arbetsstipendium och de konstnärer som faller utanför – de utförsäkrade och utfrysta – har bara sig själva att skylla.

En bättre väg till motstånd kan vara att göra som Dimen Abdulla och ordna en utställning i ditt hem. Bjud dina vänner, dina konstnärskollegor, men våga också bjuda din granne och någon utanför ditt segregerade medelklasskvarter. Bjud din familjemedlem eller släkting som röstade på ett borgerligt parti. Bjud in de du tror att du ogillar, utan att någonsin ha utbytt ett samtal med. Bjud in de impopulära. Bjud in de sjuka och lytta. Förlåt de som gjort dig illa. Förlåt de som fattar sämre. Förlåt de galna och de bipolära. Förlåt de som röstat fel. Förlåt de som är bättre konstnärer än dig. Förlåt de som har en annan smak. Förlåt de som inte kan något om kultur. Konsten och kulturen är större än oss alla. En svart kvadrat på vit botten kan rymma allt vi någonsin fruktat och allt vi någonsin älskat.