2021.06.23

www.kunstritikk.se/cartesiansk-sorg

Jag hade hunnit vara väldigt länge inne på Joakim Forsgrens utställning Dark Matter, Golden Door på Konstnärshuset innan jag tillstod för mig själv hur sorgsen jag var. Det gjorde mig förvånad eftersom det var i kraft av sin behaglighet som utställningen hade hållit mig kvar långt utöver den tid som verken krävde. Om det nu är verk? Forsgrens montrar, artefakter och fotografier har inga titlar, och bildar snarare en miljö än en utställning. Det var också förvånande på grund av att jag inte kunde se något sorgligt i själva utställningen. Det var alltså uteslutet att Forsgren på traditionellt konstnärligt vis skulle ha tagit något tragiskt och gjort det njutbart. Här måste det röra sig om två olika saker, kanske de som titeln nämner, separerade: å ena sidan det mörka, å andra det gyllene.

En sådan fråga om enhet och separation har Forsgren tidigare tagit upp i ett verk i vilket han använde sig av ett benfragment från René Descartes kranium, som sedan han avled i Sverige 1650 finns bevarat i Lund. Den gången rörde det sig om frågan hur kropp och själ kan kommunicera, frågan om deras möte i tallkottkörteln, samt även om benbitens relation till Descartes «cogito».

Samma skallbit återkommer på Konstnärshuset, men nu i två versioner, 3D-utskrivna i rostfritt stål. De ligger i två specialbyggda glasmontrar fyllda med genomskinlig vätska. Mellan dem står ytterligare en likadan monter fast med svarta glas. Det man möter genom verken är i första hand sin egen vilja att hitta mening, tänkandets försök att få grepp om någonting. Mot denna aktivering av tänkandet står verkens totala avsaknad av kognitivt innehåll. Det är i sig faktiskt en cartesiansk rörelse: eftersom allt representativt innehåll kan betvivlas, så ville Descartes hitta något representationsbefriat vars existens med säkerhet kunde fastställas. Det han fann var erfarenheten av själva tänkandets närvaro, som bevisar min egen existens. Det är vad de här montrarna ställer mig inför.

Forsgren kompletterar kraniebitarna med två element: under bitarna finns rostavfällningar, och mitt emot varje monter hänger ett inramat, kanske meterstort kvadratiskt, fotografi. Rostavfällningarna är tillräckligt lika blodpulver för att jag ska associera till Descartes «livsandar». Dessa var extremt små blodpartiklar som «likt luften eller en svag vind» kan tränga in i hjärnans kaviteter och ge kraft och liv åt spår av bilder (gamla tankar och sinnesintryck), vilka då framträder som närvarande tankar. Den enda tanken som enligt Descartes inte är en bild är «cogitot», tanken «jag tänker», som inte har något annat innehåll än livsandarnas kvaliteter, nämligen lättrörlighet och snabbhet. 

Att två av fotografierna visar en stängd dörr respektive ett svart gummidraperi kan relateras till hur Descartes beskriver bilder som «portar» mellan kropp och själ. Bilderna sätter tanken i rörelse, man fantiserar om vad som finns bakom dem. Kanske är det känslan av existensen som hänger där på väggen? När montrarnas «livsandar» laddar bilderna, så får de en grad av existens och livlighet. Det mittersta fotografiet, som hänger mittemot den svarta montern, visare däremot en pissoar. Åratal av urinerande har oxiderat fram linjer som liknar bilder. Och det är just genom bilden, menade Descartes, som kropp (livsandar) och själ (tankar) kan förenas och påverka varandra. 

En konstutställning leder väl inte till så mycket handling på plats, utan snarare till väldigt rena upplevelser av vad Descartes kallade «själens passioner», vilka ofta tar sig uttryck i planlöst tänkande och dagdrömmande. Det sker här. Montrarna sätter igång tänkandet, medan fotografierna ger material och låter en ana en möjlig betydelse. Man anar också att det inte finns något facit för utställningen, utan att den främst strävar efter att sätta tanken i obestämd, fri rörelse. Det är ju underbart, det gyllene och glittrande i utställningen, och antagligen orsaken till att jag gärna stannar så länge.

Att verken är placerade längs väggarna gör rummet lite livlöst, som ett väntrum hos en tandläkare. Man kan känna sig ensam därinne. En annan axel upprättas mellan rummets huvudsakliga ljuskälla, några lysrör nedsänkta i en vätskefylld glasmonter placerad direkt på golvet, och en högtalare i andra änden av rummet. Ur högtalaren hörs ljudet av vätska i rörelse, som verkar komma via en mikrofon ovanför den svarta montern. Ljudet har en inåtvänd kvalitet som är både maskinell och meditativ, malande. Det fyller tomrummet och blir till en atmosfär. Detta får högtalaren att påminna om ett periskop som sticker upp och tittar på mig; i ögonvrån får jag intrycket att den är på väg in i rummet. Helt klart för högtalaren in närvaron av en annan levande kropp. Det är inför denna kropp som allt plötsligt känns så fruktansvärt sorgligt. Jag badar i sorg, ensam och sedd utifrån.

I fönstret ligger en svart bok som ett visuellt eko av den mittersta montern. Det är en för detta tillfälle skriven diktsamling av Forsgren. Den är i jag-form – kanske är det utställningen själv som talar: «Jag har fått höra att jag är svår att komma nära». Han skriver också om svårigheten att veta att något vackert man vill dela med sig av når fram, och om det överhuvudtaget kan göra det när det är gjort med «med oförrätt som drivkraft». Den som har drabbats av sjukdom kan nog känna igen upplevelsen av kroppens orättvisa och grundlösa oförrätt mot själen. Gestaltas detta obegripliga skeende av ljuden av vatten som av oklar anledning sätts i rörelse? Kan läsaren, frågar sig dikten, bortse från oförrätten när diktaren «tecknar världen i en skala lika svart som skimrande»?

Utställningen ger mig inget svar på den frågan. Men den omvandlar svårigheten att förstå hur kropp och själ kan påverka varandra, till frågan om, och i så fall hur, de bör gör det. Och om man alltid bör försöka se det sambandet. Konsten har hittills kanske inte varit bästa sättet, eftersom den gör allting för ljuvt: oförrätten blir poetisk rättvisa, lidandet blir stegrad sensibilitet och tillfredsställelse. Hos Forsgren finns detta i de skimrande bilderna som livsandarna tar sig uttryck genom. Men det det behagfulla ligger inte i den konstnärliga behandlingen av det sorgliga, som tvärtom verkar överskrida konsten. Sorgen finns i rumsskapandet och förstärks av dikternas konstlöshet. På något märkligt sätt bevarar utställningen sorgen som sorg och konsten som konst, i växelverkan men inte förenade. Det är upp till var och en att hitta portar mellan dem, eller att stänga de som råkar finnas.