Hemlikt och hemligt



ur LO-tidningen 21 maj 2010
Therese Eriksson

- Det sker en förskjutning när man ser det väldigt invanda på ett annat sätt, det finns något hemligt där i det hemlika. Så är det med Skutskär för mig.

Joakim Forsgren är konstnär, studerande på Konstfack, och liksom jag själv född och uppvuxen i norduppländska Skutskär. Vi gick i samma klass på låg- och mellanstadiet, och vi växte upp i likadana kulörta kedjehus i det som i folkmun kallas för Karamellstan. Hans var vitt, mitt var gult.

Nu har vi båda hamnat i huvudstaden och i den icke-lukrativa, förbannade, kultursektorn med all dess slit, kreativa kraft och oemotståndlighet.

Vi träffas på Skutskärs bibliotek, platsen där jag fick all själslig näring en unge kan behöva, för att prata om denna vår hembygd och vad den betyder idag.

Joakim återvänder hela tiden till trakten i sitt konstnärskap.

Han har gjort samlartallrikar med motiv från Älvkarleby kommun, låtit Skutskärsverkens fabriksrök gå från den ena skorstenen till den andra i ett videoverk och lagt fram ett förslag till hur man skulle kunna fräscha upp det dåligt ansedda bostadsområdet Hårsta i Skutskärs centrum genom att låta husfasaden speglas i vatten.

Att försöka se det offentliga rummet på nytt är en röd tråd i Joakims konst. Han har bland annat lagt fram en idé om hur man skulle kunna göra om Sergels torg istället för att glasa in och stänga ute människor - helt enkelt genom att låta byta plats på de karakteristiska vita och svarta fälten.

Jag har svårt att föreställa mig att få se en figurativ oljemålning signerad Joakim Forsgren.

- För mig kommer det här med konst ur att jag alltid fantiserat mycket och argumenterat för saker jag tror på, snarare än att jag är bra på att teckna och måla.

Vi minns oss själva som ganska lillgamla förstå-sig-påare som gärna rättade våra lärares felsägningar och engelska uttal. På myntets revers finns dock en annan bild, den av två ungar som definitivt inte kvalade in till något poppisgäng på skolgården. Joakim hade det betydligt värre än jag, och jag undrar hur mycket av hans drivkraft som är revanschlust?

- Visst finns det inslag av sådant, säger han. Självklart. Joakim berättar om en händelse i högstadiet där han blev upptryckt mot en vägg av en klasskamrat som klart och tydligt deklarerade: "Jag är starkare än vad du är, därför har du inte rätt att säga vad du vill till mig."

Så raffinerat och effektivt nedtystande, och jo, visst hade han som sa det snott det: från egna storebrorsan som gjort samma sak med honom.

Så kan en berättelse om Skutskär se ut, och i den är det snarast det hemtama och invanda som är kusligt och hemligt.

I gengäld kan det vara de nya upptäckterna som är de positiva, ljusa: något så enkelt som hur det är att se på närheten till havet och naturen med vuxna ögon, saker som spelade en marginell roll under den tid då jakten på rätt 501:or var allt överskuggande.

- På ett sätt har jag ingen åsikt om platsen Skutskär egentligen, funderar Joakim. Det är numera den plats där mina föräldrar bor. Ändå återvänder jag ofta, och upplevelsen av platsen förändras på det sätt som man själv har förändrats. Jag blir främling och infödd på samma gång, och den dubbla identifikationen är väldigt användbar.

Han har varit och grävt i kommunarkivet, letat efter bilder som han tycker är talande. Då handlar det inte minst om dokumentation från 80-talet, Älvkarleby kommuns glansdagar eller om man så vill den period som präglades av ett dumdristigt storhetsvansinne utan motstycke.

Socialdemokratin var stabil och stark, men det var yuppieeran också, och som en absurd hybrid av dessa uppförde man bland annat det ökända hotellet Älvkarlen vid E4:an för dyra skattepengar - ett fiasko som bland byborna gick under namnet Giraffstallet.

(Nu har hela alltet byggts in i det nya kinesiska projektet Dragon Gate, och förmodligen är vi den sista generationen att minnas den här pinsamheten.)

Joakim klickar fram bild efter bild i datorn: världens största luciakrona (den monterades upp utanför brandstationen i Skutskärs centrum varje december när vi var små); banderoller med den obotligt optimistiska slogan som myntades under den här tiden: "Alla älskar Älvkarleby" - v:et i ortsnamnet var ett hjärta.

Mitt i raden av bilder av fantastiska Älvkarleby dyker min pappa upp med en fet nyinfångad lax i händerna, ett leende lika brett som fisken.

Fiskelyckan fick ett ansikte: Alla älskar Älvkarleby.

- Man har ju velat utmåla sig som ett slags förlorat paradis, men är inte det. På gott och ont. Därför gjorde jag de här samlartallrikarna med bland annat Älvkarlen och fabriken på.

Fabriken är inte ett typiskt motiv för en samlartallrik, men det är en byggnad som påverkar människor, till skillnad från exempelvis kyrkan i ett sekulariserat samhälle som vårt.

Joakim betonar vikten av att lyfta fram det som har betydelse för människor, snarare än det som är vackert. I ett avseende är det ett försök att faktiskt älska det man har:

- Det handlar om att "gilla-la-la läget", för att snacka med Tomas Ledin, säger Joakim och skrattar.

Men han menar det på allra största allvar.

- Tallrikarna ville jag få att framstå som autentiska, nästan hittade föremål, förklarar han. Jag sysslar inte med ironi, det är icke-konstruktivt. Jag är mer intresserad av hypoteser, att vrida och vända på saker en bit och se vad som händer.

Vi går för att äta lunch på den nya restaurangen, Sleven i grytan. Det är kall och blåsig november och Skutskär visar sig inte från sin bästa sida precis.

Det är som det ska. Det är ingen insmickrande plats vi kommer ifrån, vad än 80-talets kommunpolitiker ville få omvärlden att tro. Men det är en plats att återvända till, hemlik och hemlig är den möjlig att lämna för ett slag men aldrig helt och hållet.

Innan vi skiljs åt undrar jag vad som blir Joakims nästa grej:

- Jag håller på att undersöka kvaliteten i att gå över ån efter vatten. Jag är intresserad av det irrationella som politisk motvikt.

THERESE ERIKSSON
Frilansjournalist, som bland annat har skrivit boken Kerstin Ekman - en värld av berättelser